drättas att tu hantlar äfwen på föndagen och att denna grofwa fynd wäckt djupa betymmer hos de kristligt sinnade din bygd. Jag tredde att du war bättre hemma i vina kristendomsstycken, att du skulle weta, att man ide må arbeta under sabbaten. Köpmannen: Det är sannt att jag handlar äfwen under fsöndagen, men en: raft till dem fom bo långt aflänse in i ffogarne och ofta Hafma flera mil hit. Jag har tyckt mig hafwa ssäl, dertill, hellre än att de skulle hindra en hel arbetsdag, endast för att köpa en dosa snus eller litet kaffe och secker. Presten: Båta delarne kunna de wara förutan. Det är en stor synd att för bruka sårana waror, hwillka oundgänplir gen äro nödwändiga för kroppens uppehälle. Och tig ursäktar ret icke alls att de äro långwäga ifrån, ty framför allt, man må ide arbeta på sönragen. Det är ide att draga exen ur brunnen att på sönragen uppmuntra ben gutlöfa bor peng flärd och begär efter jordiska njuts ningar. Det är wäl sannt, att tjeftwuten är en swår frestare, men med trä gen bön och suckan tan man tod untwika hans suarer. Jag will abwarligt lägga tig detta på hjertat, min läre: Köpmannen täntte men teg wisliga. Samtalet afstannade. På morgonen wäntade presten förgäfwes på sitt taffe och te prä tiga skorper wärdinnan plå gate bafa. Han blef slutligen otålig ech frågade pigan, om man aldeles glömt bort honom. Mej wars, swarade pigan ogeneratt, omen husbend har sagt att det är en stor fynd att förtära annat än bet, fom euntgängligen är nörwändigt för frope pens uppehälle, få han. Hm . .. jafå! Kleckan led mot tio, och det war tid att begifwa sig till kapellet. Med en suck öfwer fina trägna embetsåligganden öppnade den mördige herdven fin filjwerjnustosa fir att ta sig en stärtande pris, men gjorde derwid ren foraliga upptäds ten att dosan war nära tom. Han ros pade på pigan, som genast inställde fia. vRära barn, gå till din husbonde och bed honom fylla rofan med Ljunglöfs n:r 1. Det räder ej för vapen fer jag. Pigan gick, men återkom straxrt. Husbond bad få mycket om ursäkt, men han kunde icke taga på sitt samwete att uppmuntra flärd och begär efter jore riska njutningar, få han. Djefwulen är wäl en swår frestare, fo han, men med trägen bön och suckan fan man untwifa honom, fa han. Sm! Det war just jmörföntag den tagen, och efter gurstjenstens slut inställde fig gummorna med fina dyttor. Det war rått mäptt, försäkrade alla. Men presten tänkte förmodligen ans norlunda, ty åter ropade han på pigan. (Så ned och bed hugbond låna mig ett betsman, kära barn. Pigan war snart tillbala. Syugbont ba om ursäkt, men tet är ide att draga oxen ur brunnen att wäge tiendesmör på sabaten, fa han och hat tunde ide taga på sitt samwete att lån fia tjenft till en få gudlös gernina. När att frestorn lägger snaran, der du minf förmoetar faran, få han. Den trifiliat sinnade presten sto nu ter wackert, slapen, grundligt slager —