begaf sig åt motsatt håll, dels för att prata litet med några rikt klädda fruntimmer, dels för att söka efter den försvunna Thorsten. Emellertid fortsatte slickan i fantasikostymen sitt samtal med mannen i svarta dominon, ch ju längre tiden skred framåt, ju lifligare blef den sednare, och ju mera önskade han att lärn känna namnet på sin intressanta följeslagerska. Denna blef dock allt mera hemlighetsfull vis å vis sig sjelf, under det hon så småningom lät sin följeslagare ana att hon helt och hållet kände hans historia. Denne, som i sjelfva verket var en främling i Stockholm, och derstädes kände högst få personer, kunde icke nog förvånas öfver den kunskap ett okändt fruntimmer egde såväl om honom som hela hans familj. Hans nyfikenhet var i högsta grad retad, och det var med allt starkare och starkare intresse, som han fasthöll denna fina och mjuka arm, som stödde sig på honom. Den unga damens konversation röjde en ovanligt spirituell uppfattning af saker och ting; hennes röst ljöd så melodiskt hänförande, böjningen af hennes hals såg så behaglig och smidig ut, hennes strålande ögon logo honom så ljuft och löftesrikt till mötes, att mannen i svarta dominon kände sitt hjerta klappa med allt farligare styrka. Den ena dansen efter den andra dansade ban med sin sköna okända, och