magistratens protokoller för en del af nämnda år alldeles sattades, har dömts att böta — 75 rdr. Flera sådana obe tydliga bötesbelopp, fom ådömts embetsmän, upprälnas, hwarester tidningen näms ner storleten af några andra bötesbelopp, fom äro i lag bestämda för andra för: seelser, begångna af personer, som ice äro nog lycklige att wara embetsmån. Tidningen fäger: En landshöfring fär böta 30 rdr för det han låtit ffuldforI dringsmål ligga oafgjorda mera än ett år. En tidningsutgifware får böta 75 rdr, om wederbörande wid pappersftämpling skulle bland 20 eller 30,000 eller ännu flera pappersblad fomma att förbigå ett enda blad, wiltet lunde följa oftiljaftigt med ett annat och sedan ingå i tidningsnpplagan; bewis, att tidnings: utgifwaren omöjligen kan ega ringaste del i denna elaktighet hjelper ej. — För en ringa sförseelse med tryct strist kan boftryckare hafwa fitt boltryckeri till åklagaren förwertat Denna plundring i grund och botten är icke fällan påbjuden i swensk lag. Medan en borgmästare dömes till 75 rdrs böter för det han helt och hållet urattlätit uppsätta Tädhusrättens dombok, dömes en boktryckare för glömska att å tryctt skrift utsätta tryd ningsort, första gången till 300 rer au dra gången till 600 rdr, och tredje gån: gen plundras han på det sättet, att han är sitt bottryckeri förlustig. Om man härwid gör en jemförelse mellan det jwära ö i embetsmannens fel och boktryckarens, få påstår sälert enhwar, att borgmältarens är det swåraste; men dennes fel tan försonas med 75 rdr, då boltvyctarens fordrar 3 till 600 rdr eller bottryckeriets förlust. Ptundringen slutligen, fom to ger heta boltryckeriet, går på flera tusen rdr, men denna plundring har ännu mera af orättwisa med sig, ty, om den träffar t. ex. en boltryckare i Åmål, tages en egendom på ett och annat 1,000 rdrs wärde, men träffar den t. ex hr Bore ling i Lund, tages en egendom på 100,000 rrs wärde. Sålunda fan den ene bot tryckaren försona brottet med 3 till 4 tusen rdr, den andre måste lemna hundra tusen rdr! — Hurr er läsarcprest stukas. I ett bref från Herjeåralen läses: Jag hörde härom aftonen en anektot, i mitt tycke få por, att jag ide fan underlåta att börja detta bref med att berätta ben. Det är ontt om läsareprester i Her: jeåralen och läseriet räkrar derför få an: hängare, utan att folket derjör synes öfwa mörtsens gerningar mera här än der, hwarest man alömmer allt annat för det ängsliga sträfwandet att unrwita satan och hans list. På sinom tid fanns dock i en församlina enkristligt sinnad prest, den ter wälteliga pretikade öfwer det der gamla wältända, swafwelluktande temat, men fom en wacker dag fick fin en få grundlig och helsosam lexa af en landthandlande att han derefter lemnade ätminstone bonom ifred. Historien der: om lyder fålunta: Den omnämnte herten skulle en föntag predifa i kapellförsamlingen, och fom tet war lång wäg vit, anlände han re: dan på lurtaggaftonen till ort och ftälle. Wärten, fom war wår köpman, en fi nurlig ech förslagen karl, Höll honom sällstap unter aftonmåltiden. Derunder utspann fia ungefärligen följande samtal: Presten: Min läre, jag bar låtit mig — ULT— —