Norrländska Korrespondenten – 24 november 1868, sida 2

hållsamhet, och eu noggrann åskådare skulle lätt kunnat märka att hon icke tillhörde den societt, af hvilken hon för tillfället var en medlem. Den svarta dominon blef just hejdad i en promenad, som han ämnade företaga kring salongen, af den täcka flickan, som hastigt lade sin hand på hans axel. — Jag skall helsa er från Henriette, sade hon. Dominon spratt till och vände sig häftigt om. — IIuru känner ni henne? frågade han högdraget. Flickan skrattade. — Det är bättre att fråga, huru jag känner er. Ni är... IIon sträckte sig upp på tåspetsarne och hviskade ett namn i hans öra. Maunen nickade förvånad, och flickan fortfor under det hon kokett rörde sitt lilla hufvud: — Hvem jag är, det blir dock en hemlighet, ty jag är endast kommen hit, för att få tala litet med er, ni intresserar mig särdeles, och jag vill berätta för er saker, som annars kanske skulle undgå er uppmärksamhet. Ser ni ... — Ni talar i gåtor, min nådiga. Vill ni kanske taga min arm, så kan vi under en promenad kring salongen förklara er litet tydligare. Bada aflägsnade sig nu från platsen, der notarien Wendel stod, och denne