En bondes mr mot Guds namns N missbruk. Nära Estersjöns kust, wid Oderfloden, ligger en stor bondgård, hwars förmögne egare grånat i det jordiskas trägna tjenst, tills han för någon tid började inse att detta icke war nog, utan begynte blifwa angelägen om Gud, Hans ord och wilja. Men dcerigenom usptommo allehanda nya sätt hos den gamle, och nya feder i hus fet, fom husfollet ide gerna skickade fig uti, allra minst den unga och friska, rörliga dottern Karin, som annars gick honom raskt tillhanta i hushållningen. Hon hade sedan länge den dåliga wanan att mid hwarjg tillfälle utropa: AH, Herre Gud! Åh, Herre Iefus! Detta ffar nu fadren i hjertat, få ofta han hörde det, men all hans förmaning och föreftällning, att detta war ett missbruk af de heliga namnen, slog ide an. Ad pappa, blef alltid swaret, ni tager det alltför noga, lita derpå, jag tänker ingens ting derwid, och när man ingenting ondt tänler dermed; är det wisst ingen fynd. Ofta nog hade fadern fagt fin mening; nu lät han det wara ett par dagar. En afton då Karin war bortgången, fade han till drängarne: J morgon bittida, när J åten wällingen, få ropen oupphörligt, den ena efter den andra: Jungfru Karin! jungfru Karin! och om min dotter då frågar hwad ni wiljen, få swaren blott: MA), rakt ingenting! mi säga bara få, wi tänsa ide rerpå. Pigorna i fötet fingo samma tillsägelse. På morgonen stär Karin i spiskammaren och ställer i ordning sör dagen; då hör hon ropas i drän gstugan: Jungfru Karin! jungfru Karin! Flux är hon nere och frågar hwad fom står på? — ngenting alls, ingeuting alls, mi säga blott 1få. Förs tretad flår hon dörren till och går i för tet, och äfwen der får hon intet annat än tomma ord och hemliga löjen till swar. OM få går det widare; än deruppe, än der nere ffallar det i hennes öron: jungsru Karin! Hon stampar med foten, och ber att en gång få weta hwad man menar härmed, men förgäfwes. DÅ tar ger hennes tålamod flut; eldröd i ansigtet fommer hon i stugan till fadren. Han låtsar om ingenting, och frågar: Hur är det med dig, barn? du ser sa ond ut. Må jag ide wara ond, säger hon, och berättar med hetsiga ord, att allt tjenstfoltet förhånar henne. Ack, säger han, det är ju ej få illa ment; de hafwa ju intet ondt i finnet dermwmid. Då börjar dottern snyfta och gråta; nej, pappa, er fan då ingen menniska begripa. Ser ni då ide att det är flut med all respett hos tjenftjoltet, om hwar och en utan förstånd och mening, blott till gäckeri striter mitt namn genom huset oh ni håller ändå till godo dermed — Men Karin, föll hennes far henne i talet; jag kan ide begripa dig. Stall jag gräla på foltet, för att de ropa: jungfru Starin! och du menar ändå att den store majestätiste Guden ice skulle fe med missnöje derpå, när du beständigt för hang namn i munnen oc) doc ide har någon tanfe på honom? Detta bewis slog an; Karin grät wäl ännu men tunde ändtligen nu begripa sin faders mening. Hon föll honom om halsen och lofwade att bättre taga wara på fin tunaa. Hetta fom att kofta henne