Norrländska Korrespondenten – 20 november 1868, sida 2

i luften. Wendels skarpa öga lemnade honom icke för en sekund, och vid den rörelse den unge baronen gjorde, upptäckte han hastigt att den lilla hand, som sålunda exponerades utan handske, var prydd med en slät guldring. Ett utrop af öfverraskning undföll notarien vid denna så oförväntade syn. — Ni är förlofvad, tror jag, anmärkte han dock lugut. — Ja visserligen, jag är så, svarade baronen, utan att i minsta mån förlora contenansen. — Huru är väl det möjligt! Ni, en yngling, icke ens myndig ännu. — Mpyndig! Ha, ha! Jag fyllde tjugoett år förliden månad. — Verkligen; edra barnsliga drag sqvallra dock icke om något dylikt. — Icke. Det är 1 sanning dumt, att se så der pojkaktig ut, då man likväl redan är gamla karlen. Baronen skrattade sorglöst, och de ungdomliga, af helsa och kraft svallande läpparne delade sig på ett för honom särdeles karakteristiskt sätt. Wendel betraktade honom med ett mera stigande interesse. — Och ni har redan beslutat fastkedja er med hymens boja, yttrade han. — Någon fastkedning kommer icke i fråga, jag vill vara fri, fri såsom den der bevingade gynnaren der borta. — Och likväl, invände notarien.