tryck. Den svällande munnen, de bländhvita tänderna, som framskymtade vid det minsta leende, de mörkblåa ögonen, som blixtrade af eld och lit, och det ljusa, lockiga håret, som temligen langt nedföll nästan mot skuldrorna, var obeskrifligt vackert. Det enda man skulle kunna anmärka mot hans utseende, var att hyn möjligen var för mörk mot håret, hvars ljusa svall liknade solens strålar. — Jag reser till Stockholm, yttrade ynglingen, för att roa mig; jag har aldrig varit der förr. Det föll mig in att göra denna lilla utflykt, och jag gjorde den. Förlåt, det kanske icke är passande att så här öppna ett samtal, tillade han med en liten besvärad sänkning i rösten. Mitt namn är Henrik Thorsten. — Ah, ganska angenämt, att göra er bekantskap. Min vän härär Victor U.... och jag sjelf heter Arnold Wendel, notarie i Svea hofrätt. Är ni måjligen en son till baron Thorsten i Skåne? oo— Just så, ändtligen har jag da kommit på fri fot, det vill säga -.-.jag menar ... sluppit söta pappas efterhängsenhet. Ett segerligt löje krusade hans läppar, och han höjde stolt sitt hufvud. De andra båda männen skrattade och vexlade en blick med hvarauåra. — Jaz har tagit med mig fem hunI dra riksdaler; tror ni det räcker, för