missnöjdt leende lekte kring hans läppar, då han varseblef de båda andra männens inträde. Med en rynkning på sina fina ögonbryn, drog han sig ännu närmare hörnet och förblef så sittande, tyst och sluten. De båda herrarne gåfvo icke särdeles akt på honom, utan började ett samtal sins emellan. Efter en stund drog en af dem upp ett cigarrfodral. Ynglingen i hörnet kastade en nästan förskrämd blick på dem. — Vill ni visa mig den artigheten, mina herrar, att icke röka, yttrade han efter en paus, da cigarrerna tändes. — Och hvarför det, om jag får fråga? — Derför att det generar mig. Verkligen, ni borde då icke satt er i en rökkupe. — Ah är det så! Jag ber om ursägt. Han flyttade sig helt hastigt till andra fönstret och utstack hufvudet. — Akta er, min unge herre, att icke någon telegrafstolpe eller bergvägg kan skada er, det gar sa lätt, om man sitter sa der. — Ni har rätt, jag är bra dåraktig. Det lockiga hufvudet drogs hastigt tillbaka, och de bada herrarne fingo nu tilltfalle att betrakta ansigtet, som det tillhörde. Ingen af dem kunde återhalla ett utrop af öfverraskning. Utan att vara egentligen skönt, egde dock detta ansigte det mest tilldragande ut