ung man, närmande sig med raska steg konduktören. — Ursägta, min herre, men alla vagnarne äro upptagna. Så många resande har inte varit med på länge. — IIvilket slarf, anmärkte den först talande skarpt. Victor, det ser ut, som skulle vi få stanna här, alla vagnarne äro upptagna, återtog han, och vände sig till en annan resande af ungefär samma ålder, som han sjelf. — Behaga icke herrarne stiga in i en första klassens vagn, bilj tterna fa väl gälla för audra ända, sade konduktören fogligt. — Ma göra då! Kom min vän! Klockan ringde. De begge männen sprungo upp i den kupe konduktören anvisade dem, och strax derefter satte sig tåget åter i rörelse. I hörnet af den vagn, hvilken sålunda blifvit ställd till deras disposition, lutade sig tillbaka en yngling, på hvilken man skulle kunna använda ordet förtjusande, om detta epitet någonsin kan nyttjas om en af jordens söner. Han var smärt och spenslig till vexten. Haus ljusgraa sommarkläder klädde honom förtraffligt, och hans toppiga, äfvenledes graa, felbhatt hvilad e öfver ett det vackraste hufvud, man ville skada. Ett visst sjelfsvald låg utbredt öfver hans gestalt, och hans fötter, särdeles små till formen, voro uppkastade på motsatta sidan af vagnen. Ett litet