0; att stanna en tre veckor i hufvudstaden; min betjent pastar, att det är mycket, men jag tror motsatsen. — Man kan icke så uoga veta; om ni tänker att rumla om dugtigt så .. — Jag tänker taga lifvet från den lätta sidan; sorgen har jag lemaat bakom mig. Glädjen vill jag famna om— Då borde ni tagit tusen med er, i stallet för femhundra, inföll Wendel, skrattande. Att lefva ett lätt lif, är dyrbart. Den unge baronens lifliga ögon singo ett förvanande uttryck. Han kastade en frågande blick på sina båda reskamrater. Derefter skrattade han, gjorde en sjeltsvåldig gest och utbrast i munter ton: — Min Gud, så roligt jag skall få! Bästa notarie, jag tycker om er, vill ni hjelpa mig att lefva upp mina femhundra, så skola vi skicka efter mera sedan. — Hjertans gerna! År det icke annat ni begär, så med största nöje gär jag in derpå. Biott ni icke kommer att ångra er. — Bah! visst inte. Men har ni icke rökt slut ännu, jag tycker icke om cigarrlukt. Notarien och hans vän kastade cigarrerna ut genom fönstret. Samtalet började bli allt lifligare. Ju längre tiden tramskred, ju mer glad och frisprakig bler den unge baronen. Skäm