Norrländska Korrespondenten – 13 november 1868, sida 2

med ovanliga känslor och själsegenskaper, utsedda liksom af Guds finger att verkställa de ödets bud, mot hvilka vår vilja hvarken bär eller kan uppställa nägra hinder. Under den tidpunkt, i hvilken vi befinna oss, omkullstörtas oemotståndligt och förintas vissa ider, som hittills syntes oss naturliga. Vi, de förflutna tidernas store och mäktige, äro för närvarande små och svaga. Men jag vill icke längre tala till er i gåtor. Kapiten Georg tillbeder vår Helene och slåss icke för annat, än att finna döden, i hvars sköte han hoppas att få begrafva en kärlek, hvilken han anser vara utan mål och förhoppning. Vårt barn älskar honom och kan dö, om detta olyckliga förhållande längre fortfar. Det är tvång att göra ett slut derpå, och det tillhör oss att icke motsätta oss Guds afsigter. Jag skall med det allrasnaraste vara vid Bel-Air, och vi skola rådgöra med hvarandra. Eder tillgifna tant och vän, baronessan de Lansacn Grefvinnan läste detta bref, under det att arrendatorskan vände sig till Helene med blickar af hemligt förstånd, som den unga flickan icke kunde begripa. Sedan fru de Vatteville slutat läsningen; kramade hon ihop brefvet, omfamnade ömt sin dotter och sade till henne: