Norrländska Korrespondenten – 10 november 1868, sida 3

En dag kom arrendatorskan till Bel-Air; hon blef emottagen af grefvinnan, hvilken hon underrättade, att hennes son i en strid mot Österrikarne blifvit särad, med dock helt lindrigt. Helene var närvarande; hon hörde icke mera än det första af nyheten och, med ansigtet betäckt af en förfärlig blekhet, föll hon ned sanslös. — Min Gud! utropade grefvinnan, hållande henne i siva armar, låt mig få behålla mitt barn eller beröfva mig lifvet! — Fru grefvinna, sade arrendatorskan, som äfven egnade sina omsorger åt den afdånade Helene, lugna er. Jag vet hvad det är, och sådant dödar aldrig en ung flicka, när deraf kan härflyta ... ett giftermål. På min ära, se der det stora ordet uttaladt! Fröken Helene är mycket vacker, god, dygdig och förträfflig; men min älskade Georg, fru grefvinna, är också en mycket hederlig och tapper gosse, och han är kapiten, utan att taga med i räkningen att epåletterna och officersuniformen skola ståtligt kläda honom. Men se der, hon kommer sig åter för den sta kars kära fröken; jag sade er ju att det var ingenting. Man älskar hvarandra, nåväl, är det ett brott? På min ära, när jag gifte mig med Mathieu, fru grefvinna, älskade jag honom icke på långt när så mycket