skrifligt behag. Ännu barn, ehuru redan ung mö, visade hon sig aldrig allvarsam annat än vid sådana tillfällen, som för öfrigt voro ganska talrika, då hon kunde komma en lidande nästa till hjelp. Välgörenheten var för henne icke en förströelse, utan en pligt. Återkommen till slottet, hvarfrån en orättvis arresteringsordres bortryckt henne, hade Helene, i stället för medelsam, som hon förut varit, blifvit tillbakadragen och sluten; småleendet tycktes hafva för alltid öfvergifvit hennes tjusande ansigte, i hvilket uttryckte sig svårmod och sorgsenhet. Grefvinnan begrep orsaken till denna förändring och, som en klok moder, beslöt hon att af tiden eller omständigheterna vänta helandet af detta plågade hjerta. Emellertid förflöto dagar och veckor, och den unga flickans moraliska tillstånd försämrades allt mer och mer. Omsorgsfullt undvikande att befinna sig ensam med sin mor, af hvilken hon kunde befara frågor, sökte Ilelene ensligheten, hvilken bäst passade för hennes själstillstånd, Hennes ögon återfingo icke sin glans eller hennes ansigte sin liflighet annars än när hon fick höra Georgs namn uttalas, som, oaktadt alla grefvinnans försigtighetsmått, det var mycket svårt att icke föra på tal; man var skyldig bonom