Norrländska Korrespondenten – 6 november 1868, sida 3

tjugo år! Morsgumman kan icke ersätta gossen, en gosse, så rask i arbetet och med ett så godt affärshufvud. Modern sade ingenting, men hon hade skärskådat sin son med denna skarpblick, som är qvinnan så egen, då hon anar en hemlighet och fattat en misstanke. Hennes moderliga iastinkt sade henne, att det icke var kärleken till äran, som var den afgörande orsak, hvilken kastade hennes son midt inuti krigets förfärande och farliga lekar. Då hon blifvit ensam med honom sade åhon, läggande sin hand på hans hjerta: — Mitt barn, dölj. ingenting för mig; det är här, som da lider, icke sannt? Hvad har händt dig? Jag besvär dig, tala, hvarför lemnar du oss? Georg darrade och, fruktande att något af hans hemlighet skulle undslippa honom, utropade han med en feberaktig häftighet: — Jag lemnar er, min mor, och jag reser . , . emedan .. . emedan .. fäderneslandet är i fara! (Forts.)