Norrländska Korrespondenten – 6 november 1868, sida 3

sig till kommunen, der han hade den lyckan att träffa Manuel. Prokuratorn erfor med glädje af den unge mannens mua den lyckliga utgången af sina bemödanden att rädda damerna de Vatteville, men han uttryckte också för honom hela den ledsnad, han kände då han blef underrättad om hans snart stundande afresa. Georg var i sjelfva verket en af dessa personer, vid hvilka man nödvändigt fäster sig, i anseende till redbarheten i deras väsende och handlingssätt samt öppenheten och ärligheten i deras karakter. Georg begaf sig skyndsamt till Galluys, för att taga afsked af sin familj; man blef förtjust öfver hans återkomst, men djupt bedröfvad, då man erfor att han skulle begifva sig till armen. Detta beslut försatte det genomhederliga folket i sorg och bestörtning. Lyckliga af att veta, det damerna de Vatteville befunno sig i säkerhet, och stolta öfver tanken att dessa goda och hjertligt medlidsamma fruntimmer hade att tacka Georg, deras egen son, för sin räddning, tyckte dock arrendatorn och hans maka att det var fasligt att på detta sätt åter skiljas. — Och hvem skall nu hafva uppsigt öfver gården och fälten? utropade Mathieu; mina ben äro gamla och bära mig icke så, som när jag var