Norrländska Korrespondenten – 6 november 1868, sida 3

Han satte sig på en af dessa stenbänkar, som funnos vid ingångarne till dessa präktiga palatser, hvilka under så lång tid varit bebodda af dessa ädlingar, hvilka flytt undan till utlandet, och hvilkas tjenare nu förföljdes af en oblidkelig hämndlystnad. Han förde handen genom sitt oordnade hår, aftorkade sin pauna, från hvilken svetten perlade, och sökte att samla sina tankar. Uvad skulle han taga sig till? Plötsligen genljöd pligtens befallande röst i djupet af hans betyngda, men ännu icke förkrossade hjerta. — Derför att jag har, sade han till sig sjelf, räddat en mor och hennes dotter från döden, som väntade dem vid porten till ett fängelse, skall jag väl af dem fordra hvad de icke kunna bevilja mig, såsom pris för mina bemödanden? Jag älskar Helene, men bör jag väl störa hennes lugn med äsynen af min förtviflan. Då hon icke kan blifva min, skall jag åtminstone visa att jag var värdig henne. Landet har behof af starka armar och oförskräckta hjertan. Till gränsen! Der är hädanefter min plats, och om jag stupar, skall jag kanske begråtas af tvenne sköna ögon, som jag redan sett stråla af erkänslans eld. Han reste sig upp, och med högburen panna och ett uttryck af manlig fasthet i sitt ansigte, begaf han