ning för hvad som föregick inom henne; hon erfor en liflig och upprigtig saknad, då den man aflägsnade sig, för hvilken hon kände så mycket deltagande; och då hon icke längre såg honom, förblef hon drömmande och sorgsen. Fru de Vatteville aktade sig väl för att läta märka, det hon genomträngt hennes hemlighet. — Det arma, älskade barnet! Jag läser bättre i hennes hjerta än hon sjelf kan göra. Georg älskar henne och, utan att ana det, besvarar hon hans känsla. Men hvad är att göra? En förening dem emellan är omöjlig; en så stor olikhet och åtskilluad i samhällsställning, förmögenhet och uppfostran! . Grefvinnan företog sig då att sjelf drömma och blef ännu mera tankfull än hennes dotter. Sedermera återkallade hon i minnet de sednaste händelserna och de utmärkta tjenster, som Georg gjort henne. Denne modige, onge man, hade han icke räddat begges heder och lif? — Ja, jag känner det väl, sade hon till sig sjelf ännu en gång, jag kan icke annat än hysa för honom den största erkänsla. Han reser, han begifver sig till armen; må Gud beskydda hans dagar, liksom han sjelf har beskyddat mina och min dotters! Men han är tapper, han har hjerta i