2————— omständigheter af denna dramatiska episod. — Min dotter, sade hon, på en gång upprörd och hänryckt, huru mycket äro vi icke vår räddare skyldige? Det synes mig, som om vi aldrig, nej aldrig, skola kunna nog visa herr Georg vår erkänsla. Hvad säger du derom, mitt älskade barn? Helene hade blifvit tankfull och svarade icke. Hennes sätt tillkännagaf ett visst bryderi, vid hvilket hennes mor, hänförd af sin tacksamhetsvärma, i början icke fäste uppmärksamhet. Grefvinnan återtog nästan genast: — Men hr Georg, ni har icke sagt oss, huru det kom sig, att ni befann er så lägligt i vår väg, då vi reste till Versailles, och gerom hvilka medel ni kunde vara så noggrannt underrättad om det, som rörde oss, att ni vid hvarje svärt och farligt tillfälle kunde lemna oss en så verksam hjelp. Georg kunde icke afhålla sig från att rodna; frågan var dock ganska naturlig, och det hade bordt vara honom lätt att besvara densamma. Men, som vi redan veta, den unge mannen hade känt hos sig uppstå en passion, som hans förnuft icke gillade, ty han visste på förhand att saken omöjligt kunde få någon lycklig utgång eller upplösning. Icko desto mindre kan