slapen. Under nägon omröring lokades den i en stor panna med något päslaget watten, och uton all annan tillblandning ända till flutades den af kreaturen. Den gafs få långt tillgången medgaf, till oms byte med granriset eller mossan. Häftarue magrare wål något af denna granriss stillning, men deremot fan jag försäkra och med öfmerflödiga wittnen bestyrka, det min bostap denna winter war den setaste, slätaste od) wackraste framför andras, den nänsin warit, oattadt den andra år haft gansta tillräcklig och ofta öfwerflödig spisning of hö och halm. Korne mjölkade wäl, god, fet och wålsmakande mjölk, och gåfwo feta och wackra falfmar. Och må aldrig någon som eger tillräcklig tillgång på skog, nånsin klaga öfwer foderbrist, än mindre nödgas derföre afyttra fin ladur gård. Beswäret är mindre än man före ställer fig. Fåren framföddes med löf och ris af tall och en, samt wanligt slete af salt malört och tjära, woro friska och feta, men dLuro grof ull. Ett ytterligare för söl wisar oc barrffogens nytta. Om hör sten 1771 lemnade en resande en häst på Trästads gästgifwaregärd nära Grisslehamn, fom han för foderbrist detta misswäxtår hwarlen lunde föda eller jå sälja. Utan egare blef hästen gående på skogen och backarna kring gården hela höften och mins tern, utan att bekomma annan föda, än den han på utmarlen sjelf lunde jörffana fig. Om måren cgde Hau ett fulltomligt godt hull. Grannarne i byn tillegnade fig honom då ömsom, oc han blef dem den nyttigaste i ålerbruket. De på stall med knapp tillgång på hö och halm för drade hästar woro deremot magra och swaga. ÅÄr 1783 gjorde jag ett alldeles lita försöt med lifa lyda, och är det märts ligt, att denna häst, då han infann fig nå gon gång mid gården, aldrig git under taf, utan hellre i yrwäder bar en fnör drifwa på ryggen till betäckning, och stod i den djupaste snö han fann, till def han åter började söka fin föda, samt att hmarfen han eller de öfrige treaturen, på of wannämnde fött framfödde, när wåren fom, wille smala det Hö fom dem böds. Utsläppte sökte de, muntra, friska och feta, gröna platser, tväden och renmossan. Huru måga wi tro, det Skaparen gifwit of barrskogen sörgäfwes, ritt bärande grön? Eller gifwes wäl något i naturen, fom, rätt anwändt, ide medför den förträfflis gaste uytta? Om härpå anmwändes tills börlig uppmärksamhet, blefwe wi lyckliga. J. P. Wallensteen.