Norrländska Korrespondenten – 3 november 1868, sida 2

af det lagskipande folket blifvit förklarad oskyldig. icke hade något vidare att frukta. De voro under tystnad närvarande vid detta en moders rörande möte med en återfunnen dotter, sedan de varit åtskiljda genom fasansfulla tilldragelser; dessa råa naturer voro verkligen rörda, och från ögonen på desse män, som redan sölat sina händer i blod eller snart nog skulle gå att göra det, runno tårar af deltagande och glädje. De funno sig tillräckligt belönade genom detta skådespel. Efter de första ögonblicken, eguade åt moderskärleken, tänkte fru de Vatteville verkligen på att afbörda sig sin skuld till dem, som biträdt att rädda henne. Alla sågo de fattiga och eländiga ut, och det var lätt att finna, det de icke varit i tillfälle att njuta af Pitts eller Coburgs guld. Grefvinnan ansåg sig böra erbjuda dem penningar; men, till hennes stora öfverraskning, ville ingen af dem mottaga sådana. En af desse män, med blek hy och djupt liggande ögon samt med ett af dessa ansigten, som Walter Scott icke skulle underlåtit att tillegna sig för en af sina puritaner eller en af Cromvells rundhufvuden, närmade sig langsamt grefvinnan och med en djup och högtidlig stämma sade han till