Norrländska Korrespondenten – 3 november 1868, sida 2

den lugna och säkra bostad, som fru baronessan de Lansac, skyddad af sin höga ålder och sitt helgonlika anseende, fortfarit att bebo. Då de nalkades hotellet, svällde fru de Vattevilles hjerta, som om det varit för trångt att rymma den moderliga ömhetens flöden, som skulle ditströmma. Hon skulle återse sin dotter. sin dyra högt älskade dotter, som hon ett ögonblick trott vara för alltid förlorad för henne, och som befann sig der, på några stegs afstånd, full af lif och hopp, väntande sin mor. En af de män, som åtföljt fru de vatteville, inträdde i hotellet och underrättade baronessan om grefvinnans ankomst. Ett ögonblick derefter skyndade Helene genom trädgårdarne, utom sig af glädje, och kastade sig i sin mors armar. Grefvinnan, så stark i motgången, tycktes nästan duka under för öfvermåttet af sällhet. då hon emottog sitt dyrkade barns kyssar; hon utgjöt tårar, och länge hörde man icke annat än ljudet af snyftningar, som modern icke kunde tillbakahalla vid hågkomsten af de faror, för hvilka hennes dotter varit utsatt. De karlar, som eskorterat henne, hade en och en i sender inkommit i hotellets trädgårdar, längtande att med egna ögon öfvertyga sig att deras skyddsling grefvinnan, den qvinna, som