Och den kalla norden sopar, Bort hvar ros i Floras krans. Gräset vissnar, frosten slår Puder uti granens hår; Rönnens drufvor präktigt glöda Ollon regna från hvar ek, Flugor ligga hoptals döda, Kölden mördar dem på lek. Vatten dryper från hvart blad, Genomvåt är land och stad; Bäckar dansa öfver grunden, Utför hvarje klippas brant; Och hvar fogel uti lunden Blir i hast en emigrant. Ingen stjerna får man se, Uti timmar vandra de; Kölden tystat fogelns tunga Och qväft tonen i hans bröst. Ömma lyra, låt oss sjunga! Bladen falla, det är höst Reinhold Winter.