Betraltelser i stumrasket. Om du är rit oh har nog af detta Lif wets goda ej tyder dig behöfwa arbeta för egen del, få arbeta ändå, och låt dem, fom behöfma, få den förtjenst arbetet ins bringar. Alltid påträffar du någon eller några behöfwande, fom genom fjutlighet eller af andra orsaler äro urstånrsatta att förssaffa fig ett dagligt bröd; hjelp dem, och du skall aldrig salna frid i ditt inre, aldrig behöswa sucka öfwer tidens längd och föga med lättingen: hwad skall jag göra i dag, tiden är odräglig, ingen fom mer till mig, och wädret är ej animeranz de för promenad, hwarten till fot eller i wagn; bolen, jag jått hem från lånbir bliotheket, är långträdig och full af mor ral; jag frägar ej efter att läsa den. Jag fötter mig i min gungstol och hwilar lropp och tanlar och tager mig en grundlig lur. Menniskorna äro i allmänhet goda och väda gerna en skärf åt den derom bedjande, men att rätt allwarligt tänka på botandet af detta nu snart till sin höjd stigande elonomiska elände, som griper oms lring sig ej endast i wårt land, utan snart sagdt i hela Europa, dertill finnas ej många, fom wilja gifwa exempel räcka en bjelpfam hand. Hwaruti skulle dä detta eremrel bestå? frågas möjligen. Kasta först löxen å sido. Swerige är ett fattigt land, land, det tan ej, bör ej täfla med ett Fraukrike, lättsinnets och modernas rätta hem. Hwarföre skola Sweriges qwinnor wara så ifriga att agera apor, hwarföre stola de borttasta den allwarliga, fridfulla, qwinliga enlelhet, förenad med naturlig glädtighet, fom är swenska qwinnans ftap: lynne, emot den fåsängliga, lättsinniga frihetskänsla, fom ofta utmärler oc) bes herrslar den i södern födda och uppmerta qwinnan. — Fåfängan är ett ondt, ett gift, och det är detta gift, fom fprider fig epidemislt och skördar tusendetals offer bland