fru de Vatteville. Georg uppsteg i åkdonet, tillika med fyra af de personer, som åtföljd honom; fvänne andra stego upp bakpå och tvänne satte sig bredvid kusken, som man tvang att drifva på sina hästar. Inom några minuter var man långt borta från la Force. En stund var grefvinnan ur stånd att tala. När hon åter sansat sig och återfått talförmågan, utropade hon: — Och min dotter, min herre, min dotter! Hvar är hon? — Hon är i säkerhet, madame, svarade Georg, och ni skall nu blifva återförenad med henne. Förd af mig till en för detta tjenarinna i er familj, befinner hon sig nu hos barones an de Lansac, er slägting. — Gud vare lofvad! sade fru de Vatteville. Och min medfånge, prinsessan de Lamballe? Georg teg; men hans tystnad och hans sorgsna utseende sade nog. Slutligen frammumlade han med ett uttryck af upprigtig sorg: — Gud är mitt vittne, att jag skulle velat rädda henne, men jag har icke kunnat finna någon utväg dertill. Dessutom hade den olyckliga öfvergifvit sig sjelf. (Forta.)