Georg hviskade honom då i örat: — Jag har igenkänt dig, Bernard; det är åter ett af dina skurkstreck. Men kom väl ihåg det, att jag icke är okunnig om ditt uppförande: hvart hafva väl de penningar tagit vägen, som utbetaltes i förskott till dig Bernard, denna morgon, och som lemnades i dina händer, för att dermed aflöna ditt manskap? Akta dig, jag behöfver icke säga mera än ett enda ord, och du är förlorad! Om oförskämdhet och elakhet voro Bernhards vanliga laster, var dock icke mod hang förherskande dygd. Han teg, lösgjorde sig från Georgs handtag och drog sig tillbaka i bakgrunden af gården. Emellertid hade fru de Vattevilles försvarare lyckats skydda henne för allt ondt. Dels med handkraft, dels genom list och slughet hade han förmått rycka henne undan de ursinniges händer, som ville åt hennes lif, och föra henne bort ifrån dem. Grefvinnan lemnade detta förfärliga ställe, understödd af Georg, ty hon var nästan vanmäktig. Åskådandet af så många rysligheter hade uttömt hennes krafter. På något afstånnd derifrån möttes en fiaker, i hvilken befann sig en person, hvilken man helt ogeneradt lät stiga ur, och placerade der i stället