Den unga qvinnan, ät hvilken fru de Vattevillo egnade sin omvårdnad, var gift med konungens förste kammartjenare; hon äterfick sansningen, men hon var ändå så förvirrad, att hon icke en gång tänkte på att tacka grefvinnan. I samma ögonblick blef hon förd utom fängelsegården. Efter denna tilldragelse fanns ingen qvar der mer än fru de Vatteville, som man kom att uppsöka en stund efteråt. Grefvinnan visste redan, att man förde den ene efter den andre af fångarne inför folket, som var sammanskockadt utanför fängelsets portar, och att efter en slags summarisk ransakuing och dom de blefvo antingen frigifna eller dödade. Emellertid var fru de Vatteville ingalunda förskräckt; en hemlig aning sade henne, att ingenting ondt skulle tillfogas henne. Hennes tillförsigt ökades mycket, då hon såg i spetsen för de männer, som kommo, för att uppsöka och hemta henne, den person, som hade gifvit henne en så glädjande underrättelser om hennes dotter; hon tänkte, att den, som lugnat henne, i afseende på hennes dotters öde, icke gerna kunde blifva hennes egen bödel, och att han kommit, för att beskydda henne. Men, om hon också kunnat hysa några tvifvelsmål, i afseende på den roll, som denne man gick att utföra, så skulle de snart blifva skiugrade och häfda. I sjelfva,