till med menniskors bästa på jorden. nen hj 2 RAA n1 11 LU ter i lerkojan med det torra och knappa brödet, men denna din glädje ätföljes ide af någon ödmjuk tacksamhet för för: synens wälpernivspgar, eller af någon ädel häg att genom be medel, ru rilligen eger, bidraga dertill, att ven, fom är få myc: fet torftigare än du, ocfå en dag må funna få fitta i ett bättre rum och njuta af rikligare föra. Du finner dig wara få upphöjd öfwer denna usling, att når gon jemförelse er emellan ide gerna fan falla vig in, om ide för att smickra din fåfänga, och njuta af vin, genom tenna jemförelse, ökade sjelfbelätenhet. Du anser den torftige arannen för ett så obetydligt och likgiltigt ting — ban är dock en menniffa med hufwud och hjerta, kanske bättre än ditt, — att ret ju kan wara r detsamma, hur det går bonom, då bet en gång är hang lott att wara fat. tig. Om vin unga Potter fattar tyde för en rerbar och tuatia, men fattig ynaling, och de unga tu, i oll ärbarhet, önska förena fina ören, få nekar du, i titt högmod att uppfylla vitt med mycken tosinad och ömhet uppfostrare barns hjere tewarmaste önskan — ress lefnars lyda — blott terföre att den, hon walt, räfar till att ega en wäl hederlia, men fattig och mindre anserd fader. Du våre! hur rit tu än må wara, och hur mycket du än må öda bort på vin yttre omgifning — betänt hur obetyrlig tu oc sjelf med allt är. Det finnes ju ändå få många i werlten, fom ega millioner mer än du och hwilfas rvagliga lefnarsomkostuader uppgå till wira större penningesummor än bem, tu och de vina utgifwa under hela eter lefnar, hur lång den än må bli, och hwilta skulle anse de medel, fom tu yfwes oc högmortas öfwer, för få obetydliga, och de saker, vu skryter mer, för få lumpna, att de förakta dem ännu mer, än du vin fattige grannes torftiga bohag. Och äfwen den rikaste af ala rika på jorden du anar ide, hur omäte ligt rik han fan wara — är dod, äfwen han, endast en syndig menniska, hwars sanna wärde kan wara mindre ån den tig unrerortnare grannens, fom du före aktar När vu om aftonen tagit utaf vig de fina läderna, i hwilka tu tydte dig få präktig, och lagt din af mångårig god föra pgödda kropp till hwila och flumrar bort från all vin rikedom, för att nästa mergon njuta på nytt verutaf, hur mycket är vu då mwärd, der tu ligger, i fall du genom någon oförmodad händelse under nattens lopp ide åter skulle upp. wakna? Din boupptedning här på jorden kommer wisserligen att upptaga en ganska stor summa; men hur stor den än må wara, din är det vå ide mer; bet är tin arfwinge, fom är ven rike mannen. Och du? Betänk: vå gäller det hwad du fon föra med tig ti den högre werld, dit du få baftipt blifwit förflyttad. Föra med? Ja! wål of! mi funna äfwen föra något port med of från denna werlden till den tillkommande. Men det bliv ide det granna huset, icke de fina fläderna, ide te lumpna prades rate papperslapparne, fom här märdes ras få högt. Wåra poda gerningar följa oss dit. Och det ädla wi tänkt, det ömma wi kännt, vet goda wi gjort tillbör ide ven efterlemnare qwarlåtenskapen. Det framstår då i högre, ofördunklad glans, och blir de nya klärer, med hwilka wi uppstå att untfå lön efter wåärt sanna wårre. Då kommer den werkliga Yifes dom i betraktande, och vå fall såkert mången, i torftig lerkoja afsomnad, finnas rikare än de, fom benom föraktat i de granna gårdarne. Ställ det derföre i tiv få, min män, att tvn ide är fattig i all rin riferom — fattia på vet mynt, fom har det högsta wärdet — det mynt, fom ide gäller hos krämarne bär nere, men bland englarne deruppe. Eger du tetta, rå är bu rik; men då bärer du oc tin rikedom med tacksam ödmjukbet och utan bögmeod. Då är vu ide höge färdig och stolt, utan deltagande och öm emot din wanlottare broder. Och om tu än brukar venna jordeng förgängliga goda, få sker det ide för att skryta der. med och yfwas deröfwer; utan bu efter. sträfwar derjemte, och framför allt annat, att winna tet sanna menniskowärdet och wara ett werksamt merel i Gurs hand