JTLdt VA VASA penningar och den skickliges utförda ars bete, fom merföra och bereda ren sanna, waraktina glädjen. Om den rife — fom tywårr ofta sker — endast anwänder fin rikedom på att bli ännu rikare, så begår ran det stora och för honom farliga miftapet, att wärdera penningen för dess egen skulr, och icke för alt vet gora, fom dermed fan åstadkommas. Och om han amvänder fin rikedom envaft till egna jorviffa njutningen få gör han fia en falft föreställning om det sanna gora, ty detta är något wida högre än wackra Häder, god mat och många tetta lifwets beqwämligheter. Det sanna goda afser själen och ide kroppen. Denna har rod inflytande på den förra, och det är der: före ingalunda orätt att äfwen försätta sig sjelf och fina medmenniskor i en förs bättrad ställning; men detta bör ide drifwas för långt, eller blifwa bhufimwud: målet för rikeromens anwändande. Att en rik bonde förskaffar sig en trefligare och wackrare bostad, sundare och mer wälsmakante föra samt änramälsenligare och snyggare Fläder, är ide att klandra. Men han bör dod ide inbilla fig, att den behagliga känsla, fom allt detta medför, utgör den rikes hela fördel och njutning, och att, när han anffaffat fig och widmakthåller dessa föremål, har han uppfyllt hela sitt äliggande. O nej! We den rike, efter hwilken intet annat än ett efterlemnatt större hus, grannare kläder och bättre hästar och wagnar bära wittnesbörd om hans tillryagalagda tefe nad. Genom att ha förskaffat fia dessa nyssnämnde yttre fördelar, har han mig: serligen äfwen bitragit till andra mens niskors förtjenst; tera8 neml. fom hafwa sin näring af dessa arbeten; (och detta är em wintig fördel, fom rikeromen för med fia, att äfwen den rikes njutningar och nöjen bidraga till den fattiges winst och underhåll). Men wid detta bidrag till den fattigares winst och underhåll bar den rike dock wäsentligen afsett ens dast beredandet af egen trefnad och egna nöjen. Od) dod bör ban medelbart werka för fina mermenniskors förkofran och bergning, utan att sjelf derutaf hafwa någon annan winst ån tillfrersställelsen af wäl uppfyllda pligter. När ret är frägan om för landet allmänt nyttiga företag, bör äfwen den rike bonden, i förhållandet till fin ställning, med bered: willighet dertill lemna förswarliga bidrag och om den enskilde, mindre wäl lottade i hans nårhet anropar honom om stöd och hjelp, bör ban lyssna derpå, utan att först derföre betinga fig en ersättnina, fom i sjelfwa werket ger honom förre fördel än den behöfwande. Men få fer ide i allmänhet. Många af de rita bönder, fom mid offentliga sammanträren infinna fia fint klädde, i aranna waanar med dyrbara hästar och efter sammanträret bjuda rit ligen på champagne, såsom i Skåne stundom inträffar, äre, då fråga uppstår om penningebidrag till allmänt nyttiga företag, bögst obenägne att deråt offra något och wisa mid sådane tillfällen en mot tet wanliga öfwerflödet i deras ef natssätt i ögonen fallande beklaglia hugs: hällsamhet. Och när i deras hemort någon mindre behållen åbo eller torpare anlitar deras aldrig tomma kassa om något lån, lära de rikaste sjelfegare ofta neka tetta och envaft lemna ret, sedan te på förhand beredt fig af ten lånfötande tillräckliga fördelar för deras neds låtenhet. O! min män! om tu är få lycklig att ega wida mer, än du behöfwer till vin och de dinas bergnina, wet, att detta mer blir en tung börta på ditt samwete, om tu endast låter rig sjelf derutaf få godt — tet blir då ingen lycka längre. När tu fitter i din granna aruntmurate gård med tapeter i rum: men, tänt på din granne i lerkojan med de smutsina wäggarne — när du åter i vin wackra finlackerade liagfjederwaan med de stolta hästarne, se på din like, fom bru körer förbi i ten omålate, skatande gamla kärran med det utmagrade öket, — cch när ritt bord är uppfyldt med te lätt anskaffade, wäl lagade räts terna, glöm ide vin broder, fom fitter endast med tet med möra hopsamlade torra brödet! — Jaa hör via genast med sjelfbelåtenhet swara: jag tänker ju på A. I farfaian HÅ hat iran miätor I