Norrländska Korrespondenten – 27 oktober 1868, sida 3

var dystert, men uttryckte ingalunda grymhet, så vidt som det var möjligt att kunna döma derom derom. Fru de Vatteville trodde sig igenkänna den nykomne, men vågade hvarken betrakta honom eller fråga honom. Denne man gjorde två eller tre gånger ett slag omkring på gräsplanen samt slutade med att passera nära förbi grefvinnan och, utan at: vända hufvudet åt hennes sida, mumlade han dessa ord: — Er dotter är räddad! Han fullföljde sin väg, gjorde åter ett halft slag omkring gräsplanen och lemnade gärden. Det fattades icke mycket att fru de Vatteville hade gjort ett utrop af öfverraskning och glädje; i sjelfva verket hade hon varit i stånd att störta efter denne man. tilltala honom och till och med knäfalla för honom. Till all lycka förlamade förvåningen och glädjeyrseln alla hennes förmögenheter och tillbakahöllo på hennes läppar det glädjeskri, sum hade kunnat undslippa henne. Då hon återkommit till sig sjelf, och då hennes äter öppnade ögon kunde urskilja hvad som föregick omkring henne, såg hon icke mera den okände; han hade försvunnit, såsom vi redan sagt. Hon blef således tvungen att tillbakahålla uttryeket af sin erkänsla.