Norrländska Korrespondenten – 27 oktober 1868, sida 3

Men hon kunde icke afhälla sig från att säga helt lågt för sig sjelf: — Tack min Gud! Då du sände mig den lyckliggörande nyheten, att min dotter är i säkerhet, har du uppfyllt mig med ett nytt mod. Ack, ja, nu då du värdigats tillåta räddningen af en så dyrbar del at mig sjelf, har jag ingenting mera att frukta föröfrigt. Uppmuntrad af det, som hon fick veta, tvekade fru de Vatteville icke att blanda sig iblaud grupperna, och att ställa frågor till de personer, som befunno sig nära henne. Man svarade henne, och man frågade i sin ordning. En af dessa män, som dolde under ett utseende af vildhet en bättre sinnesart än han kanske till och med sjelf trodde, sade till henne barskt: — Ditt namn medborgarinna? — Jag är fru de Vatteville, svarade grefvinnan. — Ah, jaså! Enkan efter en fördetting... VI känna dig väl, vi hafva hört tala: om dig. — Och medborgarinna har till och med, sade en annan, icke just så dåligt ryckte om sig. Men hvarför har hon underhållit brefvexling med emigranterna och dolt hos sig konspiratörer ? Se der något, som är mycket illa gjordt, och det är obegripligt, att man kan våga företaga sig något sådant. Ah, nationen är mycket god! (Forts.)