ord lät han de tvänne fångarne veta, att allt sedan föregående aftonen en stor gåsning rådde I Paris. — Fängelserna äro hotade, tillade han, och flera hafva till och med redan blifvit stormande. Men folket är rättvist, det förstår att urskilja de verkligt brottsliga. Oaktadt dessa sista ord, som föröfrigt uttalades i en vresig ton, såg fru de Vatteville klart det öde, som var bestämdt åt henne och prinsessan de Lamballe, men på samma gång fann hon sig lugnad och tröstad, i afseende på sin dotter. — Det är uppenbarligen endast för att rädda Helene, sade hon till sig sjelf, som man bortfört henne från mig; men måste jag då nödvändigt hafva den sorgen att vara okunnig om det ställe, dit man fört henne? Emellertid var det icke utan fasa, som grefvinnan föreställde sig det öde, hvilket väntade henne, men hon uthärdade dock tanken derpå med undergifvenhet och fönsakelse; det föreföll henne, som det kanske kunde gifvas några medel att rycka henne undan de faror, som hon förutsåg, men äfven att hon icke skulle kunna finna dessa medel annorlunda än medelst en stor sinnesnärvaro! också tänkte hon icke vidare på arnat, än att bibehålla det nödvändiga lugnet. Det var dock icke någon läit sak;