ansigte hade blifvit lifvadt, och tårarna strömmade från hennes ögon. — Min fröken, svarade Georg, för Guds skull lugna er; vädja till ert förnuft och bemöda er att betrakta er ställning med det sinneslugn, som är nödvändigt för er. Ni har sjelf varit i tillfälle att se, det jag allt ifrån det ögonblick, då jag skiljde er fran er mor, icke varit sysselsatt med annat, än att söka befrämja er räddning; jag har olyckligtvis mäst använda myeken tid, men jag hoppas, att det skall återstå mig tillräckligt deraf, för att äfven kunna tjena er mor. Jag skall genast återvända till la Force, och jag skall icke anse mitt värf slutadt, förrän jag har återförenat er med hvarandra. Var blott bara lugn, jag upprepar det, och jag har förhoppning att lyckas. Man ankom till Lisette, en god och trogen tjenarinna, som alltjemt förblifvit mycket fästad vid familjen de Vatteville; hon förklarade, atthon förr skulle lata döda sig än förråda sin unga matmoders hemlighet. I det ögonblick, då Helene skulle skiljas från sin räddare, visste hon icke, huru hon skulle kunna uttrycka sin erkänsla för honom. Det var med darrande röst, men med en blick, full, af tacksamhet, som hon räckande honom handen, sade till honom: — Herr Georg, hvarken min mor eller jag skola någonsin kunna nog be