I mig gatans namn, så att jag kan tillI säga kusken hvar han skall köra. I Rue de Sepulcre, svarade Helene. Ett sådant namn, uttaladt i ett sådant ögonblick, gjorde ett underligt intryck på Billaud-Varennes; en känsla. af fasa afmålade sig på hans ansigte vid tanken på ett sådant sammanträffande med de händelser, som nu höllo på att tilldraga sig. Icke dessmindre återtog han sitt vanliga lugn, hviskade ett ord i örat på Georg och uppdrog at honom att beledsaga den unga flickan ända till den tillflyktsort; som hon valt. Derefter tog han afsked af henne, tillslöt sjelf vagnsdörren och gick. Knappt befann sig fröken de Vatteville ensam med Georg, förrän hon utropade: — Och min mor, min herre? Ack, jag beder er, gif mig underrättelser om min mor! Ar hon ännu i fängelse? Ack, om det är så, vill jag återvända till henne, jag vill sjelf fälla förbön för henne och bevisa hennes oskuld, Min Gud! Skall väl min mor vara utsatt för att blifva mördad, när man söker undanrycka mig, henves dotter, ett sådant öde? Jag skulle blifva räddad, och min mor skulle löpa fara att omkomma! Ack denna tanke är förfärlig och plågar mig till döds! Dessa ord hade blifvit uttalade med en utomordentlig häftighet. Uelenes