aningar. Emellertid kände hon understundom sin förtröstan äterkomma, da hon tänkte på den audomliga allgodheten; som beskyddar oskulden; hon sade da till sjelf, att denne man, denne okände, som hade bortfört hennes dofter, aflägsnat henne derifrån endast för att rädda henne åt modren; föröfrigt visste hon att tålighet och mod kunna någon gång vara förenade med ungdom och mildhet, och hon hoppades, att Helene skulle ådagalägga en själsstyrka, fri från all svaghet. Hon erinrade sig äfven den jemnhet i lynnet, som den förtjusande unga flickan visat under deras fängelsetid tillsammans. Denna omständighet hade mycket mildrat det svåra i hennes egen belägenhet, men på samma gång mycket öka bennes oro; tanken på att Helene måste med henne dela de faror, för hvilka hennes ålder annars helt naturligt bordt skydda henne, hade hindrat henne från att fullkomligt njuta af trösten att hafva sin dotter nära sig. Grefvinnan hade, som vi veta, qvarblifvit i samma rum, som priusessan de Lamballe. Hon väntade med otålighet att man skulle komma. för att tillföra dem frukost. Hon var angelägen att få framställa frågor. Det var medborgaren Loustalot, benämnd Cassius, som inträdde. Ilan hade en dyster uppsyn och var icke vid lyone att prata. Med några få