Norrländska Korrespondenten – 23 oktober 1868, sida 4

— För Lördagsgwällen. Springkällan. Trenne wandrare tommo, hwar från sitt håll, och möttes wid en springlälla, som låg wid konten af wägen. Klart watten störtade fram ur en berghäll och rullade bort genom skogen. Yppiga och saftrika wäxter stodo der och speglade sin sägring i wågen, öfwer hwilten här och der lekte de solstrålar, fom funno en wäg ned genom de lummiga träden. På berghällen stod ristadt: Lilna denna lälla. Efter hwarannan släckte de tre man drarne fin törst i det weterqwickande wattnet, lä e orden, fom woro ristade på stenen, och eftertänlte deras betydelse. Eu of dessa wandrare war en hög: wäxt man. Han hade stora stöflor och en bade marfnadslram på ryggen. Han war en fringmandrande köpman oc) fyn: tes wälmående. Sålunta förklarade han insfristen: Den ger ett godt råd, denna fälla. Den rinner ständigt och slyndar utan rast, utan ro, allt widare framät. Men under sin fart wäxer den oupphörligen. Den upptar tusen små bäckar och blir slutligen en å. Då är den start och fon drifwa qwarnar och sågar. Den för ger wandraren: mar weetsam fom jag, gå framåt och du ffall hinna ditt mål och blifwa rit och mättig. Den andre af wandringsmännen, fom war en gammal man och Höll en bok under armen, ftatade sitt gråa hufwud, då han hörde dessa ord, och sade: Högre må mi fatta meningen af denna fällas instrist. Litsom dess uppfriskande wåg erbjudes åt hwarje förbigående, jå mäl åt den oansedde fom den mättige, utan att någon erfättning fordras derför, få böra oc mi göra det goda endast af tärlef till det goda och ej föfa någon we dergällning utom of. Den tredje mwantraren lyssnade upp: märlsamt på de andras tal, men sjelf sade han intet. Det war en yngling mod röda srisla linder och blåa själjulla ögon. Han war ute på sin första man: dring i lifwet. Då den gamle hade gifmwit fin toll: ning af lällans ord, wände han sig till ynglingen och fade: Mannen och gud: ben hafwa sagt fin tanle om dessa ords betvdelse, hwad säger du, yngling? Denne rodnade och slog btygsamt ned sina ögon. Clutligen sade han: Wördige fader, ni har sagt, att äl lans instrift är uppmaning för oss att göra det goda; men mig föger den der jemte någonting annat. Hwilten tif wande dryck skulle wäl denna lälla funna erbjuda wandraren, om def matten more grumladt? Det är hennes klarhet, fom