Norrländska Korrespondenten – 23 oktober 1868, sida 3

öfver den andra, ett besynnerligt utseende; hennes blickar, uttryckande förfäran, och hennes oroliga utseende kunde lätt komma att göra henne misstänkt. Det tycktes henne att de förbigående betraktade henne med förvånad uppsyn, och hon hade i detta ögonblick föredragit det rysliga gömstället i kyrkan Petit Saint-Antoine framför den ovissa frihet, hvaraf hon nu var i åtnjutande. När hon blef varse åkdonet, erfor hon en sådan känsla af glädje, att hon icke kunde tillbakahålla ett utrop. — Ah, denna gång, sade hon för sig sjelf, är jag då ändtligen räddad! IIon tog sin tillflykt till den mörka alle, som Georg anvisat henne, och gömde sig der under afvaktan att hennes räddare skulle komma. hio minuter, en fjeldedels timme förflöto, och ingen syntes till. Helene kände då alla sina farhågor tilltaga. Hoa kände sig hotad att stranda just då hon skulle iulöpa i hamnen. — Om jag qvarblifver längre i denna allö, sade hon för sig sjelf, skall jag säkert uppväcka misstankar hos qvarterets innevånare. Men huru skall jag väl kunna komma härifrån? Dessa gator, dessa gränder äro för mig fullkomligt okända; om jag gör den minsta fråga är jag kanske förlorad. Belägenheten var i sjelfva verket kritisk.