Norrländska Korrespondenten – 23 oktober 1868, sida 3

vud var alldeles förbrylladt. Den öfverhängande farans storhet, svårigheten att i minnet bibehålla alla detaljer af en så i hast gifven undervisning hade helt och hållet förvirrat fröken de Vattevilles taknar, och då hon icke varit bosatt i Paris, kunde hon på långt när icke känna till dess gator och gränder. Georg anade den unga flickans bryderi och upprepade mera långsamt sina föreskrifter. — För Guds skull, sade han, eök alt påminna er dessa detaljer, ansträng ert minne; ty dessförutom blir det mig omöjligt att få reda på er; och hvad skulle det väl då blifva utaf er? Helene gick ut; men hon hade läst i Georges ögon den fruktan han hyste, att hon skulle glömma det vigtigaste af hvad han hade sagt henne; tanken derpå, i förening med hennes egna funderingar, förvirrade henne till den grad, att hon knappt kommit ut på gatan, förän hon var ur stånd att minnas, antingen hon skulle vända sig åt höger eller venster. Till all lycka hade Georg satt sig vid fönstret, för att se henne gå sin väg. Han varseblef hennes bryderi och gaf henne ett tecken. Hon påminde sig då hela den vägvisning, som hon borde följa. Emellertid gaf henne de båda klädedrägter, som hon påtagit den ena