Men vid denna tafla, hvilken liksom i en spegel, framställde hennes af fruktan förvirrade inbillnings foster, betäckte Helene ögonen med sina händer, liksom om hon i verkligheten varit närvarande vid ett fasaväckande skådespel. Ack! hennes sinne skulle allt för snart blifva angripet af nya farhågor, som denna gång icke lemnade henne någon tid mera att eftertänka hennes moders belägenhet. Georg inträdde till henne med en bestört uppsyn. — Ni er igenkänd, utropade han, I och man vet, att jag har räddat er! Jag behöfver icke för er nämna den bof, som underrättat myndigheternas agenter om förhållandet, och som i detta ögonblick uppviglar folket. —0, den eländige! mumlade fröken de Vatterille. — Man vill åter bemäktiga sig er, återtog Georg; man anar att ni befinner er här oc man kan komma hit, för att släpa er bort. Ni måste begifva er härifrån på ögonblicket. Helene kände sig liksom slagen till jorden. — Raskt till verket, sade Georg, haf förtröstan till Gud och till eder oskuld och kom väl ihåg hvad jag nu kommer att säga er. Ni kan icke utgå härifrån tillsammans med mig, det vore att utsätta er för en säker fara. Se här en hatt. en svart slöja och en