Norrländska Korrespondenten – 23 oktober 1868, sida 2

I llastiga förändringar. Flykten hade nu utan tvifvel blifvit möjlig. men på den väg, som de måste följa, skulle sannolikt tusendetals hinder och svårigheter uppstå. Man måste passera gator, der man kunde möta mycket folk; Helene kunde ännu en gång blifva igenkänd och qvarhållen. Denna sista farhåga tycktes bestämma hennes följeslagare, som stannade och skjutande upp porten till en liten och mycket mörk gård, sade till den unga flickan: — Gå in här; hit kan ingen komma. Jag skall gå att undersöka omgifningarna och se till, om jag kan föra er bort med mig. Den stackars Helena qvarblef ännu en gång öfverlemnad åt sina sorgliga tankar; men denna gång var hon icke länge ängslig; omkring henne var i sjelfva verket allt tyst oeh stilla, och detta djupa lugn uppmuutrade henne.