Norrländska Korrespondenten – 23 oktober 1868, sida 2

Georg, märkande fröken de Vattexrilles blekhet, nästan förkrossad, som hon var, af så häftiga sinnesrörelser, måste understödja henne, för att hon skulle kunna gå framåt. Lyckligtvis hade de icke lång väg att gå. Den unge mannen stannade icke längt från kyrkan utanför ett hus af ett anspråklöst utseende. — Se här, sade han, min boning, ni måste nödvändigt stanna här; under tiden skall jag gå ut, för attforska och undersöka de de närgränsande qvarteren. Haf tålamod och misströsta icke. Han lät den unga flickan gå in i ett rum och inlåste henne der. Derefter gick han ut. Befinnande sig ensam, kände hon ett ögonblicks glädje, men den varade icke länge; tänkande på de faror, som hon sjelf lupit, insåg hon allt för väl dem, för hvilka hennes moder kunde vara utsatt, och hon stod der försjunken i de sorgligaste tankar. Bilden af denna älskade moder framstod för hennes själs ögon midt ibland en uppretad folkhop; i sitt sinne, denne trogna spegel, som återspeglade alla hennes farhågor, såg hon den ädla qvinnan ända till sista ögonblicket vägrande att förkasta sin lagliga öfverhet och att förneka sin familj och sitt förflutna lif. Då steg mördarnes raseri till sin höjd, och.