Norrländska Korrespondenten – 23 oktober 1868, sida 2

menlngen och uttrycken, hade uppstått. Understundom hördes rop och skrän, hvilka påminde henne om. dem, som hon en stund förut hört på de gator, der hon lupit så allvarsamma faror. Emellertid återvann hon, sedan det första ögonblickets förskräckelse gått öfver, sin kallblodighet; orörlig och stum samt besluten att afvakta sitt öde, lemnade hon sitt lif i Guds hand och förlitade sig på försynen. Hon underkastade sig att emottaga döden, öfvertygad att ett underverk, som ensamt kunde rädda henne, nu var omöjligt. Hon qvarblef länge i detta kapell, darrande mot sin vilja hvarje gång, då larmet blef starkare, och hon var öfvertygad, att bödlarne närmade sig, för att bemäktiga sig henne. IIon hoppades ingenting mera, då hon plötsligen fick se en skugga glida emellan pelarne och närma sig kapellet. IIon darrade, och den sinnesrörelse, som hon erfor, blef så liflig, att hon var nära att svimma. En djup suck trängde sig slutligen fram ur hennes bröst och hon kände sig lugnad. Hon hade igenkänt sin räddare. Denne gaf henne ett tecken; hon lemnade kapellet, och båda utgingo ur kyrkan med samma försigtighetsmätt, som de vidtagit, då de gingo in dit