och med jernwägarna torde ej alltid hafwa lämpat sig för dem inwid dem boende. Resorna från de nordliga orterna haswa derigenom blifwit för det allmänna wida tyrare än önskligt. Ombuden hafwa rest lantwägen, skakats och farit illa samt förstjutit ve dyra skjutspenningarna, fås fom reseräkningarna omförmäla. Wi mebgifwe dock gerna, att hwarje ombud har rätt att refa till landå eller sjös efter egen smak; wi anteckne blott såsom en märlwärrig händelse, att ånabåt näs stan aldrig begagnas af länsombud. Wi hafwe antagit, ty wi weta med bestämdhet ingenting annat, att ombuden rest de wägar reseräkningarna anaifwa. Med dessa antaganden är det för oss tytligt, att ombuden ide rätteligen fire farit, om de än funna ursäktas med att de iakttagit en allmänt antagen praxis; ty de kunna ide hafwa rätt att resa trot: wägar eller dyrare wägar med anspråk att få sina kostnader derwid ersatta af allmänna medel. Det allmänna fan ju icke wara skyldigt att betala de utgifter, som uppkomma genom ombuts ofunnigs het om rätta, närmaste och billigaste mä gen från sitt hem. Hafwa de teremot icke rest den wäg, hwilten ve å rejerät: ningen sagt fig rest — — — — ja, vå weta wi ju alla huru ett sådant förhål lante tan benämnas. Wi hålle dock före att decsa refer och räkningarej böra bedömas allt för strängt. De grunta fig på gammal bland tjen: stemän och ombud häftwunneu praxis, som har sin förtlaring i fordna ofjulltomligare kommunikations anstalter till följd hwaraf mången trott sig wara i sin gota rätt. Missbruket är vod få påtagligt att vet ej torde behöjwa mera än papekas för att rättas af hwarje ombud med rättstkänsla och heter. Det wore fora: ligt, om man i vet allmännas namn stulle behöfwa yrka på tontroller öfwer sina omburs åtgöranden i sådana fall. Refereglementet för kronans tjenstemän bjuder, att den fom refer i allmänna ärenten skall godtgöras för resa den for: taste wägen och för det sätt att färdas, med skjuts, på ängbåt eller på jernwäg, fom för resan wertligen begagnas, samt att annorlunda uppgjord räkning skall som tjenstefel anses. Man toyckes tro, att detta ej gäller för ifrågawarande ombud. För of är det bod typligt, att hwad fom är orätt och ett fel hos tjen: stemannen, äfwen måste wara det hos ombudet, och att det som är rätt och pligt för den ene, äfwen it retta fall måste wara rätt och pligt för den andre. Wi skola med uppmärksamhet följa denna egendomliga sida af wåra mäns werksamhet och icke underlåta att för all mänheten omtala, huru dessa förhållanden gestalta fig iden närmaste framtiren, om de blifwa sårana, att ve gifwa ans lednina till anmärkning.