— Hvilken han? svarade grefvinnan. — Ah, har ni icke gissat det, min mor? Upphofvet till alla våra olyckor, förrädaren Bernard. Fru de Vatteville betäckte ansigtet med sina händer, och sedan hon öfvertänkt under några sekunder, utropade hon: — Ja, ja, det var bestämdt han! Jag kan icke längre tvifla derpå. Denne man har då svurit vår undergång. Och då Helene, kännande liksom en återstudsning af sin moders ångest, slöt sig, förskräckt och darrande, intill sin mor, visande denna, med en ansträngning, hvartill endast en hjeltemodig vilja är i stånd, plötsligen ett småleende ansigte och återgaf åt sin dotters sinne förtröstan och hopp. De tvenne fruntimren befunno sig i Talliens kabinett, denne conventsledamot, som sedermera måste verkställa statskuppen af den 9 thermidor, för att rädda sitt eget hufvud. Vid middagstiden visade sig der en gendarmeriofficer. Han kom för att söka de tvenne anklagade och att föra dem till fängelset la Force. Han lät dem uppstiga i en fiaker och satte sig bredvid dem; vagnen var omgifven af gendarmer, och denna eskort hade svårt att bana sig en väg genom den tätt sammanpackade böljande folkmassa, som följde densamma. Vid denna tidpunkt var fängelset la