Norrländska Korrespondenten – 6 oktober 1868, sida 2

hållit i ond afsigt, och som han trodde skulle upptagas med en viss gillande enhällighet, gjorde ingen lycka. Fastmer läto några qvinnor bland åhörarne, rörda af medlidande vid åsynen af detta arma barn, så ung, så intagande, och med det dödsbleka hufvudet lutadt mot skuldran, höra några milda och uppmuntrande ord. Hvad presidenten angick, så afklippte han helt kort och godt hvarje ytterligare illvillig interpellation i det han sade: — Jag uppmanar församlingen att iakttaga tystnad. Helene hade småningom återvunnit besinningen; när hon återhemtat sig, ställde hon till domstolen samma begäran, som fru de Vatteville. Min herre, sade hon till presidenten, befall att man återförer mig till min mor; laga så, jag beder er derom, att vi icke mera: behöfva lemna hvarandra! — Ja, ja! utropade några röster. Andra knotade. Presidenten såg att en ny mellankomst, mera allvarsam än den första, lätt kunde inträffa, och förkom hvarje förtretlig inblandning vidare, genom att omedelbarligen skrida till förhör med den unga grefvinnan. Men hvilken politisk förbrytelse kunde väl en ung flicka om 17 år hafva begått?