Norrländska Korrespondenten – 6 oktober 1868, sida 2

Man införde derefter fröken de Vatteville. Vid åsynen af denna samling af åhörare, af denne president, allvarlig och dyster, af denne sekreterare, färdig att i sitt protokoll nedskrifva svaren, under korselden af alla dessa blickar, uttryckande en brinnande nysikenhet, kände den unga flickan blodet stanna i sina ådror; hennes hjerta sammandrog sig, hennes knän böjde sig, och, då hon inträdde, skulle hon hafva fallit till golfvet, om icke en municipalbetjent uppehållit henne. I detta ögnnblick lät en röst höra sig från samma läktare, hvarifrån redan vid fru de Vattevilles inträde ett föga sympathetiskt utrop hade örts. — Sätt då fram en stol åt fröken! sade denna grymt hånande röst. Ehuru lifskrafterna tycktes hålla på att öfvergifva henne, hade hon dock icke helt och hållet förlorat sinne för och känsla af hvad som tilldrog sig utom henne; denna hatfulla och spefulla röst, som nådde hennes öron, förekom henne icke främmande, och ofrivilligt kom hon att erinra sig Bernard, denne nedrige, som var upphofvet till all hennes olycka. Hvad kunde hon icke följaktligen frukta i detta för henne så afgörande ögonblick ? Men Gud vakar företrädesvis öfver de små, de ringa och svaga. Det skämt, som mannen med röda mössan fram