Norrländska Korrespondenten – 6 oktober 1868, sida 2

Förhöret egde rum endast för formens skull. Man lät Helene stiga utför trappstegen till upphöjningen, på hvilken hon stått, hon gick genom åtskilliga korridorer och befann sig slutligen i sin mors armar som varit rof för en dödlig oro. Voro de väl räddade? IX, Damerna de Vatteville hade efter deras förhör sammanträffat med prinsessan Lamballe. Ännu upprörd och skälfvande, var Marie-Antoinettes olyckliga förtrogna icke i stånd att trösta moder och dotter, i afseende på de sannolika följderna af deras fängslande. Hon hade sjelf behof af tröst och uppmuntran. Tjusande, skön och undergifven, felades, den unga prinsessan väsentligen ingenting annat än kallblodighet, och det var hennes brist på bestämdhet, som egentligen föranledde bennes undergång. Sedan Helene egnat några ögonblick åt prinsessan de Lamballe, vände hon åter sina tankar på sin egen och sin mors belägenhet, och plötsligen, liksom förföljd af ett besvärligt och förhatligt minne. skyndade hon fram till fru de Vatteville och yttrade till henne med en röst, nästan qväfd af fruktan: — Min mor, det var han, som för några ögonblick sedan befann sig på den der läktaren.