MlL CTHwbktlC lH1Uj EUL ttastiqt JUTTIVAT JUT drägligt pris. Dithän går det wäl också en gång, huru länge det dröjer, så wida stormalterna ide dessjörinnan falla på den goda idcen att afwäpna, ty då sluppe man ifrån hela det onyttiga bråtet. Embetswerken och embetsmannabanan. ÄÅfwen Ösigöta Corresp. bar sästat uppmärtsamheten wid ven på reftoramötet uttolade åsigt wid frågan om förs hållandet mellan de begge bildningslinierna. Framhållande wigten af Arunds ligare teoretiska, sindier hos industriens ittare, stildrar O. C. embetswerken och embetsmannabanan derefter sålunda: Förwaltningen är inwecklad, alltså: den behöfwer, den kan förenklas. Jngen lärer heller på allwar wåga förneka detta faktum. Det grundar fig på embetåmwerutan närmare organiskt sammanhana, utan något ret hela genomgående system, ven fullfomtiga frånwaron af en förnuf: tig arbetsförvelning samt af denna brist härflytande omswep, förwirring, tir8och arbetsförlust. Men icke nog härmed. Kan man wäl rimligt föreställa sig, att wåra embetswerk, afsedra, fom de ur: sprungligen woro, att utgöra ren cen: det witsträckta rike, som bildades af Swerge, Finland och famtliga öfterfjör provinserna, numera med hufmwudjakligen samma organisation skola wara erforrerliga för moderlandet allen?? Och borde man ide funna begära, att på en tid, då man dragit undan det allm ännas uppsigt och letning en mängd ekoriomiska anger lägenheter samt förlagt devas ommårtd: nad hos ten enstilte medborgaren eller te kommunala institutienerma, frukterna af tkenna decentralisation skurlle wisa fir äfwen genom indragningen ef en eller annan tymetelst öfwerflödig morden ftaten8 tjenftebefattning. Men ingen wäsentlig förändring har inträffat; twärtom fan det med temlig säterhet antagas, att om några inffräntningar på ett Håll egt rum, man låtit fig angeläget wara att tillskap a få många flera platfer på ett annat. Den mängfald af sinekurer samt helt ech hållet eller till en del öfrverflödiga embet8och tjenstebefattningar, fom på detta fått frodas i förwaltninnens alla grenar, förtjenar i egentligaste bemärtelje benämningen tärande, helst när ten, såjom hos oss, står i famband med ett annat olyckstrigert system, den s. k. extra ortinarie tjenstgöringen, h mariae vom för alla unga bildare män öppnas tillfälle att, efter aflaada embetsex amina, komma i åtnjutande af ett renffrifmwaroch dagdrifwarlifs förenade wälsignelse. Men, såsom wanligen plägar ske, fer man blott den ena sidan af saken. Man fer, att embetsmannens werksamhet är lugn, sjelfständig och anserd, att den förer mången, kanske ve flesta, till en betrvagad och anständia utkomst, nåara till stort inflytande och lysande utmärke lser, derföre att allt detta faller få lätt i saonen, men man fer ide att, för det fåtal fom gör lyda, tusende nöta bort sitt lif i arministrationens lägsta arad er, bundna wid en sysselsättnina, hwars tröttande enformighet endast öfwertröffas af dess totala betydelselöshet, och som skänker ett bröd, hwars fötma ingalunda förökas genom utsigten att det alltid ska ll blifwa fia titt. Man fer ide, att samma kapital af förwärfmare infiater och pjorra toftnader, fom erfordras för inträde på tjenstemannabanan, skulle, nedlagda i näs ringar, långt snarare förränta och förs tofra fia; och man fer framför allt ide att, genom att leda nästan all intelligens i en enda strömfåra, för att der till största delen ofruktbart bortrinna, man beröfwar det öfriga landet bildningens lifgifwande fuktiahet och fmåninaom, men säkert, förwandlar det till en steril öres mark. Det fan ej wara wår mening att af: och det åragalägges allt för tydliat aenom tens historiska tillkomst och utweckling trala förwaltningens organer för hela råda hwar och en eller någon särskilt att beträda embetsmannabanan. Derest embetsmanna werksamheten ordnas få, att den liksom hwarje annat borgerligt yrke icke blott föder, utan äfwen kräfwer fin man, fon den wara lika få pod fom någon annan. Pröfwe man vå fia fjelf och handle såsom omtöme och samwete bjura. Men mi mäste på tet beftämdaste protestera deremot att wåra bild: