Norrländska Korrespondenten – 2 oktober 1868, sida 2

af detta vederstyggliga rum, dessa smutsiga möbler och denna vämjeliga atmosfer kunde icke annat än komma dem att djupt sakna Bel-Air och dess förtjusande belägenhet, dess så beqväma rum och dess praktfulla inredning. — Ack, min mor, sade slutligen fröken de Vatteville, när hon kunde tala, ni har hittills icke låtit mig känna annat än sällhet! — Och detta förskräcker dig, är det icke så? svarade grefvinnan. Detta ingifver dig afsmak och skräck? Mitt älskade barn, låtom oss icke längre gråta; starka och oskyldiga själar behöfva bönen till tröst och hoppet, för att hålla sig upprätta. Lätom oss bedja och hoppas, min dotter. Natten förflöt ufan sömn för damerna de Vatteville. Som vi veta, var ett vaktrum beläget intill deras fängelserum, och ända till morgonen kommo och gingo der personer, med ett ord, der var ständig rörelse och ett outhärdigt buller. Lukten af tobak, som deras bullersamma grannar rökte, inträngde dessutom i det trånga rum der de tvänne fångarne hade försökt att sofva, utan att lyckas. Hela dagen förflöt utan några nyheter utifrån. Damerna de Vattevilles effekter hade vid öfverrumplingen på quai des Tuileries gått förlorade tillika med vagnen, och de hade icke ens någon möjlighet att kunna byta om kläder.