ten sate ingenting od) gjorre ingenting annat än gapade på stenhoparna och hin: drare rärdningsarbetet. Den fom ide att reflettera det alraminsta på möjliga fontroller mot uppbyggandet af kortbus af tegelsten — nej bewars! Dylitt har redan skett flera gånger sedermera ech kanske till och med hundrade gånger, utan att föranleta mer än några dagars prat. Nästan i hwarje mekaniskt eller kemiskt etablissement warseblir man den swenska omätliga litnömheten för menniskors lif, lemmar och helsa. Orsakarlen hackar sina qwarnstenar i små stugor, der den stoftmängra luften, inom få år, skoffar honom en ohjelplig hektit; men ändå håber han på, fastän ungdomen oupps hörligen sköflas. J wåra qwarnar och fubriter tänter ingen på att tringbygga de snurrande hjulen och wexlarne, eller sätta en brära bredwid de kringfarante remmarna, fastän årligen den ena olyckan efter den andra inträffar: många mista, til fin lyda, lifwet — andra, wida olydligare, få lemmarna afflitna, utan att egaren eller ordningsmakten gör mera än betlagar olydshändelfen ; ty i Swer. ge kallas den mest uppenbara wårtslösvet, tanflöshet och litnöjdhet om lif och lemmar för olyckshändelse, fom naturs ligtwis ide på något sätt kunnat föres byapag då man nemligen icke hittar på att förebygga den med — några bräde stumpar. J log ba wi wite på försäljnina af arsenik. Hwarenda backstugusittare inne: har dock wanligen någon bit, nog för ett halft tussin familjer att dö af. Wi weta att waran utprånalag af fringtrit: wante bandlinggmän, men det faller fällan ordning ns wäktare in att helt oförmotadt visitera reras lass och påsar för att söka arsenik — eller just uträtta vet enda, fom kunde gaöra den handeln mindre lönande och beqwäm. (Emellertid är bet ändå någonting storartart att man i wårt tära fäternesland tommit att tänka på att arsenit har en wiss grad af ohelsosam inwerkan; men naturligtwis rör detta blott ven hwita arseniken — är den grön, såsom t. ex. i fåfelegarönt och kejsargrönt m. fl. färger —, få får ben öppet säljas i wåra salubodar ffål: pundtals, utan all kontroll och utan ans swar, i samma wågskålar och mid samma disk, ter man utminuterar matnyttiga ämnen. För några år sedan utlemnas des från en bod kaustik ammoniak i ftäl: let för — soja. Slarfwet och ouppmärt: samheten derwid woro gränslöfa: foja är brun — ammoniaken wattenklar; so jan lnktar swaat — ammeniaken fom stinkspiritus. Misstaget skedde, detta oats tadt, fom wi tro, utan påföljd, åtmins stone ide med ren, att man sedan före bjudit att sätta ammoniafflaffan bredwid ven som innehåller soja och att förwara kejsargrönt i lådan öfver puderscockret. Nyligen ha wi fått nitroglycerin. Utom ress förfärliga werkningar som sprängämne, är den äfwen i hög grad giftig. Många personer hafwa redan aflirit derför att man tömt bäjerskt öl på en flaska, teri man förut haft nitroglycerin; men ingen bar tänkt på ett förbud att förwara detta ämne på mans liga glasflaskor eller eng köpa deraf på annat än särskildt fermade bleckkärl. Friheten år wisst god; men att ät hwarje stensprängare — äfwen den försupne — lemna rättighet att köpa och hur han will handskas med ett så farliat ämne går för länat, skulle man tyda öfmer alt utom bär. J Belgien, hwars indvuftri liager få ojemförligt öfwer den swenska, att någon jemförelse, ännu åtminstone, icke är möjs lig, har man helt enkelt förbjudit nitros glycerinens försändande, och folket klas gar icke, men man har gjort det äfwen i Swerge, till stor förargelse för några brukspatroner, fom tyda att allmänheten gerna böra underkasta sig att sprängas i luften — blott de få sprängningarna för godt pris. Den goda allmänheten, litnöjd om lif och lemmar, tyder också att förburet är oskäligt, i stället för att helt enkelt gilla det, intill dess det blir fullt upplyft under hwilka omftändiabheter och med iakttaganre af hmilfa förfiar tigbetsmått nitroalycerinen fan förfän: das utan fara. Det är förfök i ven wägen fom böra anställas — ide blott puffexperimenter med nitroglycerin och tynamit, försigtiat onftälra, t er. vå man med en träklabb flår mot dynamit,