Lif och lemmar. Swenskarne äro, fom wi weta, ett trögt folk, fult af hetsigheter. Trön: beten är dock det ursprungliga och fram: för alt hafwa wi bibehållet ett orubbligt lugn, vå frågan ide rör annat än lif och lemmar. En swensk försöker på alla sätt att bewara fina pengar och fina statsborgerliga rättigheter; men han tänfer ej vet allraminsta på att bewara ven rent menskliga rättigheten att få bee hålla lif och lemmer. En olyckshändelse på ånafartyaet Dana har, för ögonblic: tet (ty längre warar naturligtwis ide intrycket), fästat uppmärksamheten på att lifräddningsbåten mar oklar, utan årtullar och ännu oundgångligare tillbebör; men är det något att klaga öfwer? wisst ide — wi ba litet hwar rest på ångbåtar och fett ve i däfwerterna upp: bängda båtarne belamrare med gors upp till relingen, utan både årtullar och åror, utan ett enda teden att man, om nöd tom, funde på en timma få båten i fiön; men hafwa wi yttrat något missnöje —2 nej — eller hafwa wi yttrat nänon före undran? Mej bewars, företeelsen mar allt för swensk att funna wäcka wår un: tran; ty om wi skulle undra öfwer slarf med lif och lemmar, finge wi år ut och år in gå och undra. Således är det endast sedan en olycka skett wi fom wittnen intyga att wi, ti aande och utan anmärkning, fett eländet. En eller flera menniskor måste först oms fomma eller förlora lemmarna, innan mi funna öppna munnen; ty sådant angår oft ide, fastän wåra egna lif funna bero af slarfwet oc) försumligheten. Man bvaaer ett hus; men ingen tar notis om ställninaarne hålla ihop. — — Aumänheten ser att bräderna wippa fram och tillbafa — att ställninaswirket på vet oförswarliaaste sätt är hoplappadt, men hwarken polisen eller allmänbeten fåga ett ort, förr än några personer frossas mot gatan eller en tenelhöa rams far ner och flår ihjäl några beskerliga menniskor, fom befunnit fia nära den uppgillrade ställningen. Seran wet bwars enra en, från gatpojken till excellensen,